Viva la vida en Valencia

Som människa är man ganska bra på att leva i ett invant mönster. Vi är vanedjur. Lunkar på taktfast i samma runda. Planerar som om livet alltid kommer att se likadant ut, eller så planerar vi för något och förväntar oss att det skall bli precis som vi har tänkt oss. Vi är ganska trygga och nöjda med det. Nöjda med privilegiet att det faktiskt oftast blir som man tänkt sig, mer eller mindre i alla fall. Det finns egentligen inga yttre hot i trygga Svea, vi är förskonade från både naturkatastrofer (peppar, peppar) och Eurokris.

Men så händer det saker ibland, oväntade jobbiga saker. Som ett spjut spräcker det trygghetsbubblan och sätter en på prov. När sådant händer mig tänker jag oftast i studens hetta att "vafan, man skall då aldrig få må riktigt bra under en längre period!". Fast så kan man ju inte tänka, tänker jag sen, man kan inte alltid ha det bra och må bra.

I mina rationella stunder tänker jag att livet är en enda stor prövning som du skall ta dig igenom på bästa sätt. Det är ett prov du skall klara och vad svaret är det ingen som vet. Som en ekvation, du har x och z just nu som skall bli till y. Men jag tror också stenhårt på att det alltid blir bra tillslut, där y är det som är det braiga slutet. Och efter alla formler som du prövat kommer du fram till vad y är. Då känner man sig smartare, starkare och gladare för att man klarade det och det är värt hela besväret, alla felräkningar och frustration får tillslut en mening. Den känslan är obeskrivlig, som om man är oövervinnlig.

Däremot tycker jag att det finns nåt fint och bra kampen också. Det gäller att acceptera faktum och komma ihåg att detta inte är slutet och vila i den tanken och ge inte upp! Det blir bra tillslut, jag lovar. Det blir det alltid, för det har livet lärt mig.