Viva la vida en Valencia

Under livets gång träffar man så många människor som är i ens liv vare dig du vill det eller inte. Det börjar redan vid födseln och fortsätter livet ut. Det är hur många människor som helst som hinner passera mer eller mindre flyktigt. De flesta av dem glömmer man bort, några kommer man ihåg för de är förknippade med mindre positiva känslor och minnen, några minns man för att man ser upp till dem och några för dess slagfärdighet och så finns det de som har det där lilla extra och som får en att må fantastiskt bra.

Det finns människor som jag träffat och som jag inte har kontakt med längre av olika anledningar. Människor som givit mig så mycket glädje och kärlek. De kommer alltid kommer att vara speciella för mig för att hen var väldigt viktig för mig tidigare, obereonde av om vi har något gemensamt idag eller inte. Jag tror däremot att oavsett om det är varaktiga relationer eller ej, så fanns de där för en anledning för att man var menade för varandra där och då.

Då och då träffar man människor som man verkligen klickar med, men som man inte alltid får en ärlig chans för att livet står i vägen. Även om de inte blir nåt långvarigt så har de påverkat en och gjort ett intryck och det, det är fint och värdefullt på sitt sätt.

Sedan finns de som man träffar och som har en alldeles särskild plats i livet, de som har det där lilla extra, som är som kattguldet i sandlådan. De är fåräknade, men det är också lite de som gör dem speciella. De lämnar ett alldeles särskilt avtryck och inger en känsla av att vi, vi hör ihop, du och jag har något som ingen annan har. En relation som ger och tar, som kompletterar och fördjupar och som skänker tillvaron en mening. De relationerna är det finaste som finns och utan dem vore jag ingenting. Det är det viktigaste för mig, kärleken till mina älskade och älskare. Tack för att ni finns.

Som människa är man ganska bra på att leva i ett invant mönster. Vi är vanedjur. Lunkar på taktfast i samma runda. Planerar som om livet alltid kommer att se likadant ut, eller så planerar vi för något och förväntar oss att det skall bli precis som vi har tänkt oss. Vi är ganska trygga och nöjda med det. Nöjda med privilegiet att det faktiskt oftast blir som man tänkt sig, mer eller mindre i alla fall. Det finns egentligen inga yttre hot i trygga Svea, vi är förskonade från både naturkatastrofer (peppar, peppar) och Eurokris.

Men så händer det saker ibland, oväntade jobbiga saker. Som ett spjut spräcker det trygghetsbubblan och sätter en på prov. När sådant händer mig tänker jag oftast i studens hetta att "vafan, man skall då aldrig få må riktigt bra under en längre period!". Fast så kan man ju inte tänka, tänker jag sen, man kan inte alltid ha det bra och må bra.

I mina rationella stunder tänker jag att livet är en enda stor prövning som du skall ta dig igenom på bästa sätt. Det är ett prov du skall klara och vad svaret är det ingen som vet. Som en ekvation, du har x och z just nu som skall bli till y. Men jag tror också stenhårt på att det alltid blir bra tillslut, där y är det som är det braiga slutet. Och efter alla formler som du prövat kommer du fram till vad y är. Då känner man sig smartare, starkare och gladare för att man klarade det och det är värt hela besväret, alla felräkningar och frustration får tillslut en mening. Den känslan är obeskrivlig, som om man är oövervinnlig.

Däremot tycker jag att det finns nåt fint och bra kampen också. Det gäller att acceptera faktum och komma ihåg att detta inte är slutet och vila i den tanken och ge inte upp! Det blir bra tillslut, jag lovar. Det blir det alltid, för det har livet lärt mig.