Viva la vida en Valencia

Under livets gång träffar man så många människor som är i ens liv vare dig du vill det eller inte. Det börjar redan vid födseln och fortsätter livet ut. Det är hur många människor som helst som hinner passera mer eller mindre flyktigt. De flesta av dem glömmer man bort, några kommer man ihåg för de är förknippade med mindre positiva känslor och minnen, några minns man för att man ser upp till dem och några för dess slagfärdighet och så finns det de som har det där lilla extra och som får en att må fantastiskt bra.

Det finns människor som jag träffat och som jag inte har kontakt med längre av olika anledningar. Människor som givit mig så mycket glädje och kärlek. De kommer alltid kommer att vara speciella för mig för att hen var väldigt viktig för mig tidigare, obereonde av om vi har något gemensamt idag eller inte. Jag tror däremot att oavsett om det är varaktiga relationer eller ej, så fanns de där för en anledning för att man var menade för varandra där och då.

Då och då träffar man människor som man verkligen klickar med, men som man inte alltid får en ärlig chans för att livet står i vägen. Även om de inte blir nåt långvarigt så har de påverkat en och gjort ett intryck och det, det är fint och värdefullt på sitt sätt.

Sedan finns de som man träffar och som har en alldeles särskild plats i livet, de som har det där lilla extra, som är som kattguldet i sandlådan. De är fåräknade, men det är också lite de som gör dem speciella. De lämnar ett alldeles särskilt avtryck och inger en känsla av att vi, vi hör ihop, du och jag har något som ingen annan har. En relation som ger och tar, som kompletterar och fördjupar och som skänker tillvaron en mening. De relationerna är det finaste som finns och utan dem vore jag ingenting. Det är det viktigaste för mig, kärleken till mina älskade och älskare. Tack för att ni finns.